Hem        Arkiv            CV           Kontakt

Uppmärksamhet – banalt för Bard

Alexander Bard är mannen med evigt bara ben, stor mustasch och en mun som aldrig tystnar. Med gruppen BWO har han återigen satt Sverige på musikkartan.

De flesta har en åsikt om Alexander Bard. Men å andra sidan har Alexander Bard själv en åsikt om de flesta. Inte minst kommer det till uttryck på mejlinglistan Elit där han tillsammans med kända människor i Sverige delar elakt skvaller. Det är snart två år sedan som den hemliga listan blev känd och mediasverige gav till ett ramaskri. Men den lever än idag och Alexander Bard berättar nöjt att den är elakare än någonsin. Han är övertygad om att det bara är äldre människor som tycker att det är kontroversiellt att vara elak.

    – Det finns massor av pajaser i samhället som vill göra sig fina och det är klart att det inte är roligt att stå med byxorna nere, säger han och förklarar att han gärna är med och drar ner byxorna på dem som håller på att skämma ut sig.

    Det som format honom själv mest är när han som 17-åring åkte till USA.

– I USA pushar folk dig när de ser att du har framåtanda, de gillar det. I Sverige är det tvärtom, du ska inte tro att du är någonting. Jag gillar den amerikanska inställningen, det är det jag gillar med USA och tycker illa om med Sverige.

Själv räknar han sig till skaran som har framåtanda, inte till den skaran som består av pajaser som vill göra sig förmer än andra. Hans första singel ”Life in a goldfish bowl” kom ut 1982. Då hette gruppen Baard och bestod av, förutom honom själv, två strippor. Nästa anhalt var Handelshögskolan och även där fick hans musik genomslagskraft genom studentspexet. Men det var först 1987 med gruppen Army Of Lovers, döpt efter Rosa von Praunheims dokumentär om homosexuella, som karriären tog riktig fart. De var bättre på att klä sig uppseendeväckande än att sjunga rent, men så sade de sig också älska det konstgjorda och hata det äkta.

    För ungefär fyra år sedan startade Alexander Bard gruppen Bodies Without Organs. Då hade han stängt av sig själv från musikvärlden i två år för att ägna sig åt bokskrivande.

– Sedan skaffade jag mig en laptop och blev sugen igen.

Och efter att ha kommit i kontakt med Martin Rolinski och själv plockat in Marina Schiptjenko, som tidigare varit medlem i hans grupp Vacuum, så var musiken tillbaka i hans liv. Gruppens namn är ett begrepp efter filosoferna Deleuze och Guattari som beskriver den moderna människans lust att fylla kroppen med intensitet. Men i Ryssland, där gruppen är som allra störst, visade det sig namnet vara alltför problematiskt att uttala så därför kallas de numera kort och gott för BWO.

Gruppen har redan hunnit släppa tre album och varit med i melodifestivalen. Och tempot ökar. I vår får vi än en gång se dem i schlagerposition, till sommaren kommer ett samlingsalbum, det blir ny turné och så ska gruppen göra temat för årets Europride. Det är en aktiv trio som trots sitt myckna turnerande även har karriären vid sidan av. Marina Schiptjenko jobbar med samtida konst, Martin Rollinski läser till ingenjör och Alexander Bard har tidigare gett ut två böcker tillsammans med Jan Söderqvist och de åker nu världen runt som föreläsare.

Deras första bok ”Nätokraterna” handlar om hur klasskillnader uppstår idag. De delar in dagens samhälle i över- och underklass. Till överklassen hör de kreativa människorna som deltar i samhället och till underklassen hör de som konsumerar men inte deltar. Som ett exempel tar Alexander Bard teven. Att ligga framför teven är ett typiskt underklassbeteende. Men i samma stund som människor lyssnar på vad du säger, då är du överklass.

Den andra boken ”Det globala imperiet” sätter fokus på globaliseringen.

– Jag gillar hela den akademiska världen. Jag är nationalekonom, jag gillar sådana saker, jag slukar böcker och tidskrifter.

Men nu är nya skivan Fabricator ute och då finns det inte mycket tid över för ekonomi, sociologi och filosofi. Och enligt Alexander Bard är det ett serviceyrke att vara ute på klubbturné. Trion går alltid raka vägen till personalmatsalen efter en klubbspelning. Han menar att kocken, krogägaren, servitörerna och artisterna på scenen ska samarbeta för människorna som betalar pengar och tar sig tid för att gå till en klubb.

– Artister tror ju ofta att det är deras egon som är viktiga. De vill ha uppmärksamhet. För mig har det aldrig varit intressant med uppmärksamhet, det är banalt.

Publicerat i NA 2007 11 30