Hem        Arkiv            CV           Kontakt

Henrik Dorsin tar plats – men bara på scenen

Den svenska humorhimlen har begåvats med ytterligare en stjärna. Henrik Dorsin är en halvgalen, musikalisk komiker med en svada som inte är av denna världen. Men det gäller bara på scenen. I det vanliga livet vill han helst vara en fluga på väggen.

Henrik Dorsin påminner om Bamse. I vanliga livet en ganska blygsam kille med personliga kvalitéer. Scenen är hans dunderhonung. När han står där förvandlas han till världens mest självsäkra och självklara komiker.

    – Det är nog någon extrem kompensation för att jag är så blyg annars och inte vill ta plats, säger han själv om sin scenframtoning.

    Enda sedan han var liten har han trots sin ovilja att ta plats velat bidra med något i sociala sammanhang, en rolig sång eller att säga något kul, för att sedan kunna dra sig tillbaka igen. Varför drar man sig då till ett sådant utsatt yrke som komiker om man tycker det är tufft med uppmärksamhet? I Henriks fall handlar det om tillfredsställelse i att få folk att skratta, och att ha kul själv samtidigt.

    – Men något behov av att vilja hävda sig är det säkert också. Jag var ingen idrottskille, inte snyggaste killen i klassen, inte bäst i klassen heller för den delen. Och då hittade jag något eget istället för att vara ett offer.

    Henriks bror är fotbollsspelaren Mikael Dorsin, själv var Henrik så dålig på idrott att han fick gå på extragympa. Inget som bygger upp ett barns självförtroende direkt. Men någon positiv effekt måste det ha haft för nu har Henrik sin egen publik som kanske inte skriker hejaramsor, men istället ger tillbaka med skratt och applåder.

    Karriären började byggas redan i lågstadiet. Där drog Henrik ihop klasskompisar och satte upp sketcher till roliga timmen. En av dem var Michael Lindgren, nu regissör och producent, som också var en i navet kring det surrealistiska sketchprogrammet Grotesco Royal som vann SVT:s tävlingsprogram Humorlabbet i höstas.

    – Jag har alltid jobbat i team. Men det finns en sådan individualism bland komiker så när de vill göra något ihop innebär det oftast att man åker på turné ihop och så gör alla sina tjugo minuter var. För mig när man gör någonting tillsammans så sätter man sig ner, skriver ihop och sedan spelar man mot varandra.

    För att ta sig vidare från amatörnivån gjorde Henrik en enmansföreställning 2005. Från det avstampet har han fortsatt att ge sig ut på egna turnéer. Som den senaste showen Godkänd kvalitetsunderhållning som han turnerar Sverige runt med nu.

Men så fort tillfälle ges samarbetar han med andra. Som när det gäller musik. Han skriver texter och jobbar sedan vidare med tonsättningen tillsammans med andra. Utan någon musikalisk bakgrund har musiken blivit ett av Henriks signum.

– Det är lite bra att ha ett ess i rockärmen och jag har alltid uppskattat komiker som Steve Martin och Billy Crystal som helt plötsligt brister ut i sång.

Förutom musiken har Henrik ett brinnande samhälls- och historieintresse. Han vill mer än att få folk att skratta, han vill att det han säger har en mening. För vad som än händer och sker så är ingenting svart eller vitt och det finns alltid komiska sidor av allting. Ett exempel på det är att Henrik driver med såväl rasister som med svennar och invandrare.

– Det var Karl Gerhard som sa att man måste fostra publiken.

I sin aktuella föreställning har han ett långt sångnummer om dagens politiska läge. Han erkänner att den kan vara svår att hänga med i, men som en motvikt har han ett nummer som heter Runka bulle. Ett ganska fånigt och medvetet plumpt inslag.

– Jag brukar säga att kommer man för att titta på Runka bulle så får man genomlida den politiska grejen och kommer man för den politiska grejen får man genomlida Runka bulle.

På det sättet fostrar Henrik sin egen publik att ta in händelser i vår omvärld samtidigt som de bjuds på en stor portion humor och rent nonsens.

    Han är själv uppvuxen på Lidingö utanför Stockholm. Lidingö förknippas allt som oftast med den övre medelklassen, men där finns också höghusområden. Och i ett sådant bodde Henrik och hans familj. Därifrån kommer medvetenheten om att livet inte ser lika ut för alla och att förståelsen för andra världar kan vara ganska liten. Det är mest i efterhand som han har upprörts, men det finns också några händelser som präglade honom redan då.

    För att ha slöjd behövde Henriks klass gå till en annan skola. Vägen dit gick över en 70-väg, samma väg som Henrik och många med honom från höghusområdet korsade varje morgon. Men när barnen från villaområdet var tvungna att gå över den vägen blev det skolmöten och en ny väg stakades ut.

    – Men då bestämde jag och en kompis att vi skulle skita i omvägen, för här gick vi varje dag och då var det inget problem för någon. Det blev så tydligt att när vi inte var med de andra barnen var vi inte lika mycket värda.

    Numera befinner han sig själv på andra sidan vad gäller levnadsstandard. Vilket han är fullt medveten om.

    – Jag tycker inte att det är fult att tjäna pengar, men jag tycker att det är fult att gnälla när man har det bra, jag tycker att det är fult med vräkighet och med brist på empati.

    Genom teveprogrammen Parlamentet, Extra, extra och Time out och genom 2007 års Karamelodiktstipendium har Henrik blivit känd för en bredare allmänhet. På gott och ont för en blyg stockholmare som tycker det är jobbigt att ta plats

    – Jag har alltid varit sådan som smyger omkring för att inte synas. Men det kan vara farligt att gå omkring och tro att alla tittar på en för att man är känd, men i själva verket är det allt som oftast för att man har en ful mössa på sig.

    Som sagt, det behövs en scen för att Sveriges nyaste humortillskott ska hitta sitt självförtroende.

Publicerat i NA 2008 01 25