Hem        Arkiv            CV           Kontakt

Skratt, gråt och funderingar över livet

Skratt, tårar och kanske till och med ett livsavgörande möte. När Jonas Gardell kommer till stan går ingen säker. För här är en man som vågar sticka ut – både med sin humor och med sitt allvar.

– Min mage, mitt hjärta, mina njurar, ja, varje molekyl av mig är uppfylld av föreställningen. Jag lever den, äter den, sover den. Jag kan inte prata om annat.

Jonas Gardell sitter framför mig med en kopp te. Det är fortfarande morgon, men han har redan mer energi än alla på kaféet tillsammans. Han är så uppfylld av showen att det känns som om han när som helst ska springa ifrån mig till närmaste scen bara för att få uppträda.

– Jag älskar att stå på scenen. När jag står på scenen är jag lite friare, lite modigare, lite sexigare än vad jag är annars. Det är ett av de ögonblick i världen när jag är som tryggast, säger han.

Att skriva materialet är däremot motsatsen. Svårt, hemskt och tidskrävande. Men han säger att det är värt det. För när Jonas sätter upp en show brukar den pågå länge, länge. Publik är något som han aldrig har haft svårt att få. För några år sedan bestämde han sig för att tacka nej till stora arenor som Globen av den enkla anledningen att han vill göra många föreställningar. Därför att det är roligt, därför att han vill ha den nära publikkontakten och därför att folk ska kunna se och höra ordentligt.

– Jag är komiker och jag vill verkligen få folk att skratta, det har ett egenvärde i sig. Däremot har jag alltid blandat humor och allvar, för mig handlar det om själva berättelsen.

Han har ett tydligt humanistiskt budskap i allt han gör. Där den lilla människans misslyckanden men också hennes skönhet lyser igenom. Hans berättelse är den samma vare sig den är komisk eller sorglig: den lilla människans rätt att vara.

– Jag tror att man i sitt liv måste lära sig att man inte kan lyssna på alla. Det snälla folk säger det rinner av en, det elaka lär man sig som en utantill-läxa. Du måste välja vilka människors åsikter som du ska lyssna på. Fundera på om du har gett den här människan mandat att vara en auktoritet i ditt liv.

Han vill poängtera att han inte säger att man inte ska lyssna på andra åsikter, däremot att man inte ska lyssna på idioterna. Också våra egna åsikter ska vi ta väl hand om, både för vår egen och för andras skull. Han tycker att vi ska hitta sammanhang där man kan få prova tankar, uttryck och idéer utan att inte bli värderad i samma stund som man öppnar munnen.

– Gud för mig är att du ska veta att du är på förhand godkänd. Därför får du söka och experimentera dig fram i livet.

Det är nästan omöjligt att prata med Jonas Gardell utan att bli existentiell. Han har ingen skiljemur mellan humor och allvar. Han kan skämta om allt och vara lika allvarig om samma sak nästa stund. Det är kanske detta som är hans signum. Och kanske har en så stor publik som älskar honom därför att han älskar sin publik, människan.

– Jag tror att vi är älskade, önskade, välsignade, förlåtna och uppmuntrade av Gud att pröva igen och jag tror att vårt uppdrag gentemot varandra är att påminna varandra om detta för vi glömmer. Vi vågar inte tro på det och vi vågar inte tro på att det finns en mening. Det är mitt uppdrag. Liksom det är ditt uppdrag. Men jag sköter mitt uppdrag på mitt sätt.

Under året som kommer är det Jonas Gardells uppdrag att få oss att skratta, gråta och fundera tillsammans med honom i showen Tillfällig gäst i ditt liv. Även föreställningens titel är lätt existentiell. Jonas menar att det är en gäst han är när han under några timmar får vara en del i en annan människas liv, men att också varje möte människor emellan sätter sina avtryck – mer eller mindre. Och ibland har vi träffats utan att veta om det. Hur många okända människors fotoalbum finns vi inte i? Som en bakgrundsfigur bredvid en sevärdighet.

– Även dina barn är tillfälliga gäster i ditt liv, det är något som vi måste lära oss att leva med och det är förfärligt. Vi kommer att få ta avsked av våra föräldrar en dag. Det finns en text i showen som är lite sorgligare som handlar om det här. Om de som står oss allra närmast, men också hur vi kan vinna tillfälliga segrar över tillfälligheter.

Nej, mycket vill han inte berätta om showen, men det sipprar fram ibland liksom för att han inte kan låta bli. Och kanske för att han längtar dit så mycket. Att få vara en gäst för en kväll.

Däremot vill han inte vara någon förebild, inte ta något ansvar för hur hans liv och budskap tolkas.

– Nej, du har ett ansvar över ditt liv. Det tänker inte jag ta. Tidigt i min karriär ringde folk till mig som skulle ta livet av sig. Då bestämde jag mig för att jag inte kunde ha jour klockan tre på natten till människor som jag inte känner. Var och en måste själv bestämma om hon ska leva eller dö. Det bestämde jag mig själv för redan när jag som 14-åring blev våldtagen. Jag lovade mig själv att vägra vara offer igen.

Han är inte direkt blödig utan berättar det utan omsvep, utan bortförklaringar, utan att tycka synd som sig själv.

– Jag är väldigt oblödig. Ja, ja det var ju trist att din farsa slog dig hela din barndom, men kom igen nu. Det handlar hela min förra bok Jenny om, kom nu ketchup så går vi.

Ja, Jonas Gardell kan till och med skämta om sådant som ingen annan skulle komma undan med. Men så vet han också vad han pratar om. Han har själv varit där. Och han tänker inte se tillbaka.

Publicerat i NA 2007 09 28