Hem        Arkiv            CV           Kontakt

En resa runt Sverige för kärlekens skull

Efter tre år inom teaterns värld, ger sig Rikard Wolff ut på vägen igen. Hans budskap har inte förändrats sedan sist: Kärleken är det viktigaste vi har. Och han vet själv hur det är både att ha den och att desperat sakna den.

Det var inom teatern som allting började för Rikard Wolff. Men sången har alltid funnits med som en njutningsfylld bonus. Sången vaknade hos honom när han förstod dess värde som historieberättare och på den vägen är det. Med jämna mellanrum ger han sig ut till sin publik för att berätta personliga historier och sjunga sin och andras musik.

– Det är verkligen en barnslig njutning att få åka ut med band, scenografi och ett helt koncept, säger han och ler med hela ansiktet.

Han sitter lågmäld och tillbakalutad i sin soffa och dricker buljong. I lägenheten, som han delar med sin tvååriga dotter och pojkvännen André, samsas böcker och musik tillsammans med ett litet Pippi Långstrump-hus och andra leksaker i en härlig blandning. Han är hemma igen efter helgens föreställningar.

Under sammanlagt sex veckor åker han tillsammans med sitt band på en snabb men intensiv Sverigeturné med nya föreställningen För kärlekens skull. Det är en turné med största delen andras låtar. Bland låtskrivarna märks bland annat Lisa Ekdahl, Håkan Hellström och Olle Adolphsson. Däremellan pratar Rikard Wolff om kärleken, längtan och förluster.

– Jag är av den åsikten att det är de personliga historierna som är de bästa att berätta. Jag tycker att det är underbart, det är där man möts. Och vad ska man annars prata om? Jag är ingen skönlitterär gestaltare.

Han beskriver föreställningen som en resa genom kärlekens årstider.

    – Väldigt mycket handlar om längtan efter kärlek och beröring. Jag tror att det som skapar en stor artist är att man ser den man pratar med.

    Det Rikard Wolff ser i sin publik är längtande kärlekstörstande människor i med- och motgångar. På många sätt är det sig själv han ser, säger han. Men det sista han vill är att folk ska uppfatta honom som djup eller svår.

    – Jag är en smula trött på när folk säger att jag är djup, jag är otroligt fånig och älskar barnsliga aktiviteter och dåliga tv-program. Det enda jag kan tycka att jag är bra på är att jag har kontakt med att det ibland gör ont och att jag inte blygs för det.

    Han tror att folk som är rädda för honom egentligen är rädda för sitt eget mörker. Själv upplevde han livets mörka sida redan som litet barn.

    – Den största förlusten i mitt liv som har präglat mig mest handlar om oförmågan att känna mig älskad som barn och en väldigt stor ensamhet under uppväxttiden.

    Rikard var det yngsta barnet i familjen, han var ängslig och upplevde stark dödsångest. Han ansågs vara krånglig och ibland våldsam och till slut bad hans föräldrar om professionell hjälp.

    – Känslan som följde med mig var att ingen ville ha mig. Om den sedan var realistisk eller min tolkning av den vet jag inte. Det handlar inte om en anklagelsepunkt mot mina föräldrar, det handlar om en existentiell övergivenhet i barndomen.

    Den förlusten har lagt fundamentet även för Rikard Wolffs vuxna liv. Känslan av övergivenhet tar han med sig in i alla relationer och varje gång han kan bemästra den är det en seger.

    – Upplevelsen när man själv får barn är ju den totala motsatsen. Man är så älskad så att man nästan skäms över den tillit ett barn ger en.

    Han beskriver barnets tillit som en laserstråle av kärlek. En välbehövlig dos för den som törstar. Genom sitt eget föräldraskap har han även omvärderat sina egna föräldrar. Hans pappa är död sedan många år och hans mamma är gammal.

    – Det finns ingenting som har försonat mig så mycket med mina föräldrar som när jag själv fick barn. När jag själv ställdes inför barnets enorma gränslösa behov och den egen otillräcklighetskänsla fick jag en större förståelse.

    Naturligtvis oroar han sig för sitt eget barns uppväxt, men försöker lugna sig med att allt han kan göra är att älska. Och det tänker han göra.

    – Man ska göra sitt yttersta som förälder, men även katastrofer danar vår värld.

Publicerat i NA 2007 11 09