Hem        Arkiv            CV           Kontakt

Sofia Karlsson är beredd att ta klivet ut i världen

Hon ser ut som ett skogsrå, sjunger som en älva och spelar fler instrument än självaste näcken. Men där slutar alla liknelser med John Bauers folkliga skogsfantasi. Sofia Karlsson är född och uppvuxen i Stockholm, är modigare än de flesta och står tryggt med båda fötterna på jorden.

Det är tre år sedan som hon blev hela Sveriges vissångerska med albumet ”Svarta Ballader”. Hennes tolkningar av Dan Anderssons poesi gav ett eko i folksjälen som har växt till ett nyvaknat intresse för visor och folkmusik. Förra våren kom Sofia Karlssons uppföljande platta ”Visor från vinden” och hon har i stort sett varit ute på turné sedan dess.

    Även om hon ses som ett nytillskott på stjärnhimlen så är hon ingen duvunge i branschen. För tio år sedan släppte hon sitt första album som medlem i den experimentella folkmusikgruppen ”Groupa”, sedan dess har hon hunnit vara med på ett flertal skivor liksom sjungit i folkmusikopera och medverkat i teaterproduktioner.

    Själv är hon glad för att det stora genombrottet kom först med hennes andra soloalbum.

    – Jag tror att jag var redo då. Det hade hänt något med min röst, jag hade bottnat i mig själv och accepterat att jag var sopran. Vi vill vara så många saker som vi inte är, i alla fall vill jag det. Jag höll i flera år på att försöka ändra min röst från hur den egentligen är, men det kom till en dag när jag i grunden kunde acceptera mig själv med alla mina sidor. Både de inre och de yttre.

    Sofia tog under många år sånglektioner hos flamencosångaren Rogelio de Badajoz, han hjälpte henne att fokusera på de tillgångar som hon hade istället för de som hon ville ha. Men det var inte det lättaste och det tog sin tid.

    – Han var min coach, min terapeut, min sånglärare. Vi pratade mycket, jag tror på att få guidning och handledning i livet. Av varandra eller av en maestro. Han var min maestro.

    Och då hände det. Så fort Sofia accepterade sig själv blev hon mycket starkare i sin röst och det sände en genklang ut i Sverige, Norden och vidare i Tyskland och Japan. Nu ligger världen för hennes fötter och hon stiger tryggt ut i den.

    Hon har massor av visioner och idéer som hon vill förverkliga. En del är på gång, andra är än så länge hemliga och vissa är drömmar som inte har hunnit formats klart ännu. Det viktigaste för Sofia är få utvecklas vidare i sitt yrke utan att behöva sätta alla planer på pränt.

    – Vi vet ju ingenting om vad som ska hända så jag försöker att inte lägga så stor kraft på framtiden. Vi hittar på det här med kalendrar och tid, men vi vet ju egentligen ingenting om vad som kommer att hända. Däremot har jag drömmar och visioner om vad jag skulle vilja göra.

    Hon har precis köpt en tenorgitarr som hon vill lära sig att spela på. En annan dröm är att lära sig spela fiol. En tredje att skriva mer musik. Alla projekt är redan igång. Så fort hon har någorlunda koll på ett instrument så börjar hon använda det på scenen.

    – Vi har en devis i bandet att ingen kommer ihåg en fegis. Den är bra tycker jag, man måste våga – inför hela världen. Jag har roligare också om jag gör modiga saker.

    Hon berättar om när hon i julas skulle kompa sångerskan Sara Isaksson på tramporgel. Hon tänkte dra sig ur, eller fega ur som hon själv säger, men tänkte att ingen kommer ihåg en fegis och så kastade hon sig ut och hade jätteroligt.

    – Jag är självlärd på tramporgel, jag har ingen teknik. Men man har rätt att spela ändå!

Publicerat i NA 2008 03 04