Hem        Arkiv            CV           Kontakt

En grym historia och många goda garv

Zinat Pirzadeh bär på en grym historia, men vill man få sig ett gott skratt ska man hålla sig i hennes sällskap. För hon bjuder på garv, tårar och galghumor som är så befriande att man svävar i luften av lätthet och lycka efteråt.

Hon är 16 år, regnet öser ner och hennes tonårsförälskelse kommer förbi på moped. Han erbjuder henne lift och hon tackar ja. Ett beslut som visar sig få ödesdigra konsekvenser. För det här händer inte i en förort i Sverige utan i Iran. En vecka senare är kärleken slagen gul och blå av hennes fem bröder, själv är hon bortgift mot sin vilja och föräldrarna har lämnat henne för att flytta till Sverige.

    – Jag skulle aldrig ha blivit bortgift i min egen hemstad efter den händelsen så de skickade mig till min moster i Teheran. Sedan spred man bara att det fanns en tjej från en fin familj som behövde bli bortgift.

    En granne hade sett henne från sin balkong när hon lekte med dockor på gården några år tidigare. Han kommer ihåg henne, anmäler sitt intresse och så är det klart.

På nätterna drömmer Zinat att hon är liten igen och hon ser sina föräldrar åka iväg i bilen medan hon förtvivlat springer efter dem och ropade deras namn. Men de stannar aldrig. På dagarna blir hon misshandlad av sin make.

    När Zinat berättar om sitt liv finns skrattet hela tiden nära till hands och hemskheter blandas upp med skämt. Men när hon kommer till de sju åren i helvetet dröjer svaret.

    – Jag kan inte prata om det, men jag var väldigt utsatt. Det hände att jag låg några dagar i koma efter misshandeln och sedan när jag vaknade var jag helt blodig och förstörd.

    – Men jag var kaxig, jag svarade alltid tillbaka. Och så slogs jag som en markatta, men han var starkare dessvärre. Första gången jag slog tillbaka blev han jätteförvånad. ”Kom igen då”, sa jag, ”jag har vuxit upp med fem bröder.”

    Och så är skrattet tillbaka igen.

    Vändningen kom när hon får barn, en son. När han är två och ett halvt år lyckas hon fly med hjälp av sin mormor.

    – Hon förstod. Hon sa att ingen ska behöva leva ett liv utan kärlek.

    Ett år senare är hon i Sverige. Men inte i trygghet. I början lever hon hos sin mamma och pappa i Stockholm, helt beroende av dem. De ringer till Zinats make för att berätta var hon och sonen befinner sig. Efter två månader informerar en väninna henne om att hon faktiskt är illegal flykting och behöver gå och anmäla sig.

    – Jag bad flyktingmottagningen att flytta mig så långt ifrån min familj som möjligt. Jag hamnade i en liten by i Norrland och det är jag så glad för.

    Zinat säger att det blev hennes räddning, för strax därefter kom hennes utvisningsbesked. Att fly från sin man och ta med den förstfödde sonen hade med all sannolikhet varit lika med döden i Iran. Men i Jörn och Boliden sluter invånarna upp kring sina två nya gäster. Alla hjälper till att gömma och dölja Zinat och hennes lille son. Efter tre år får hon så det efterlängtade beskedet att de kan stanna.

Idag är Zinat en eftertraktad föreläsare, komiker, författare och skådespelare. Efter en biroll i Helena Bergströms ”Se upp för dårarna” kommer i dagarna kortfilmen ”Pokerface” med Zinat i huvudrollen. Filmen ska vara med och tävla på filmfestivalen i Cannes. Hon har flera manus antagna av olika bokförlag, men den bok som tar mest tid och kraft är den om hennes eget liv.

– ”Flickan och vargen” är min självbiografiska roman. Det är ingen vanlig bok, den skriver jag med mitt blod.

Den skulle ha kommit nu till hösten men Zinat har bett om tidsfrist. Hon har varit på akuten två gånger under den tid hon skrivit på boken. Det är hjärtat som börjar skena, men hon vet nu att det inte är något som är fel, det är kroppens sätt att reagera på alla händelser som hon återigen nystar upp.

Men det är inte alla minnen som hon har stängt av och gömt inom sig. Idag lever hon i nära relation med sina föräldrar.

– Jag har förlåtit mina föräldrar. Hat är förgörande, jag försökte att avsky dem men det blev som att jag avskydde mig själv. Det gick inte att leva så. De är bra människor, men det är så här det är i vårt land.

Publicerat i NA 2008 03 19